Det finns dagar som viskar.
Och bleka skuggor som darrar i hörn om nätter.
Jag försöker glömma bort det.
 
I slutändan finns bara nu.
Och vi.
Dina ögonfransar och mina fingertoppar i tomrum.

En tystlåten person. Jag föddes sån. Om dagarna i skolan.
I alla konstellationer med människor.
Blyg?
Kanske. Eller…jag vet inte.
Jag har alltid funnit blyga människor så självupptagna.

Pretentiösa.

Som om alla skulle bry sig om vad just de sa eller gjorde.
Som om allt kretsade kring dem.

Jag vill inte ha den etiketten.

Jag vill ut ur mitt huvud, bort från tänkandet. In i varandet.
Men tyst är jag.

Iakttagande.

Inuti mig bor inte bara en miljon tystnader
utan även en miljon berättelser.
Men jag talar hela tiden.

Jag talar i tystnaden.

Jag kan säga en miljon ord till dig utan att öppna munnen.
Om du bara vill lyssna.