Kan inte sluta gråta just nu, det är både glädjetårar och inte. Fick min svagaste sida väckt idag, blev nämligen påmind om Lisa. Personen som bokstavligen skapade mig, hon var den första som såg mig och tog alltid fram det bästa ur mig. Så mycket som vi gick igenom tillsammans och idag pratar vi inte alls med varandra. Löfterna vi gav när du flyttade "Vi ska prata med varandra varje dag" "Vi ska hälsa på varandra så ofta som möjligt" allting bröt vi. Idag är det som att vi inte känner varandra. Vi är bara främlingar. Men det kanske var så det var meningen att vi skulle bli. Vi suddades sakta bort till ett vanligt vitt papper igen från att ha varit det mest färgladaste.