Jag saknar dig. Nej, på något vis räcker inte de orden till.
Jag saknar dig.

Nej, det blev inte bättre. Jag kan inte minnas om mitt liv någonsin har varit så här bra förut, men du är inte här för det. Du saknas. Du.

Du är inte här. Jag är inte där. Faktum är, att det är få människor som skulle se skillnaden, men jag är inte här heller. Jag saknar dig. Min själ (åh, vad det ordet låter fel här och nu, men det är rätt ord), saknar din, att smekas av din närvaro. Den själsliga, då vi inte är förunnade den rumsliga.

Det är mer vi inte är förunnade. Oftast vägs det upp av det vi har. Det vi har som ingen annan har, det som är vårt och endast vårt. Det som ingen kan ta ifrån oss någonsin.

Men ibland, som nu, blir det bara för tomt.

Jag saknar dig.

Du vet var min astralkropp finns.