..

Du lade dig som en hinna likt 
snö runt mitt pulserande hjärta;
 
Domnade bort mitt sinne med din kyla, 
du skitade ner mig med din svärta

i wish that..



ffffound + weheartit

ingen bra dag

Jag kan inte säga att det här har varit en bra dag. Det har varit en sån där dag som man undrar om den inte flöt ihop med en annan dag, just den där dagen då man var sjuk och kände sig rutten. Fast, jag var frisk. Jag är frisk.

Jag känner att jag blivit förödmjukad ett par gånger idag och jag vet inte ens om jag egentligen ska ta det som förödmjukelser. Du vet, det är sådana som inte egentligen är menade. De bara finns där. De poppar upp och du förväntas utbrista i ett leende.

en människa som aningslöst förolämpar eller kränker... Det är faktiskt tufft.

Det har varit en sån där dag, då jag vet varken ut eller in, när det gäller den som är mig närmast. Jag är förvirrad och förödmjukad. Detta är ingen bra dag.

Jag sitter här och tänker på hur svårt det är att nå in till en människa, att få en människa att förstå ett skeende eller ens en annan människa. Det är så svårt att få just de där orden att greppa tag, förmedla, ge. Jag funderar: Hur ska jag få dessa människor att förstå? Vilka ord ska jag välja? Hur mycket känslouttryck ska jag använda för att inte verka för hetlevrad, ej heller för känslokall?
Tumblr_l64ec10frz1qb4kuro1_400_large


känner mig vilsen

folk kan förstöra genom att bara vara den dom är

hoppas DU läser det här och inser att jag vill ditt bästa


Här är kärleksbrevet jag lovade mig själv att aldrig skriva

Natten är längre än himmelen
och du är tusen mil från verkligheten
som vanligt

Jag vet att du älskar soluppgången
men jag kommer nog aldrig få se dig älska den igen

Du sa att dagarna börjar falla sakta
men det är du och jag som faller
varje dag

Jag älskade dig
och säg inte att du inte hört
när jag ropat ditt namn i våra drömmar

Jag har rört hud och jag har kysst läppar
men  
jag önskar jag kunde nå dig
när du är tusen mil från verkligheten

jag har gått vidare
men jag lovar dig att du alltid kommer
finnas här längst in hos mig

jag tror jag ljuger när jag säger att jag älskar dig
jag tror jag ljuger när jag säger att du är den enda
jag tror jag ljuger för mig själv


när jag säger att du inte finns
Tumblr_levnmfafts1qdcke5o1_500_large


tionde december

Det är skönt att skriva slarvigt, att inte ha tryck på pennan. Undrar om jag kan se vad det står. Nyfiken i en strut vill väldigt gärna läsa vad de andra skriver. Vad tänker dom? Hur tänker dom? Jag orkar liksom inte skriva mer. Stackars arm. Stackars stackars arm.

dumma flicka, människor förändras inte

Dumma lilla flicka, du tror på allt.
Dumma lilla flicka, påminn dig själv om han.
Dumma dumma flicka, han svek dig så,
när han tog ditt hjärta itur.

Men klart du minns,
Du minns hur trygg du kände dig i hans famn.
Du minns glädjen som fyllde hela dig.
Du minns hur det kändes att bara vara hans.

Men klart som fan att jag minns.
Jag minns alla tårar som föll på grund av honom.
Jag minns dagarna jag kände mig så ensam.
Jag minns när jag satt i ett rum fullt av människor och grät.
Jag minns när jag stod och hoppa av ilska.

Ingen behöver säga att jag är dum som hoppas,
jag vet det!
Ja vet hur korkad jag är som tror,
för människor förändras inte.

lisa.

Saknaden skär som knivar i mitt bröst.
Gör det svårt att andas

Föröker hålla skenet uppe
Men var är du?
Du fattas mig.

En tår trillar sakta i det tomma rummet.

Ser ut genom fönstret och ser allt grönt.
men för mig är allt grått.

Viskar ut mot intet:
Kom, kom tillbaka

förväntar mig inte att någon ska orka läsa

Och genast kommer en bild upp i mitt huvud.
Den absoluta sorgebilden.
Jag sörjer den bilden, som jag aldrig klippte ut eller tog reda på vem som tog den. Men, jag sörjer också för dess budskap.

Det är ett svartvitt foto över en samling människor som går framåt i procession. Alla utom en tittar neråt i marken. Alla är fint klädda, i mörka färger.

Det går en man längst fram. Han har vit skjorta och läderhandskar. Skjortärmen kan man skymta fram under en kostym och stor rock. Han tittar framåt, men man kan inte se vad han tittar på för hans ögon är så förmörkade att man bara ser två svarta hål. Hans ansikte utstrålar vanmakt, ilska och sorg.

Deras omgivning är fruktansvärt grå och mörk, som om även vädret sörjde. De går alla längs en grusgång, flankerad av perfekt ordnade buxbomsbuskar. Bakom dem står en vitputsad kyrka med grov vågig yta som om det fanns ett stormande hav i vitt på väggen. Kyrkan tar upp hela bildens bakgrund.

Mannen längst fram bär en låda, så pass stor att han kan fatta den med sina två handskklädda händer. Lådan är en kista. I kistan ligger ett barn. Ett övergivet barn som ingen vet föräldrarna till, hittat ihjälfruset i ett buskage några dagar tidigare.

Alla sörjde, även om inga eftersörjande fanns. Sorgen skrek barnets ogivna namn. Bilden grät över någon som aldrig ens fick chansen att säga sitt första ord, eller ens att vara saknad. Men väl att känna bitande kyla.

Blotta tanken på bilden får mig att börja gråta. Och jag vet inte ens vem som tagit den.

run away my love


Far and far away my love,
to the land where the sky is blue.
Up and high above the hills my love.
To the place that belongs to you.

kärlekens baksida

Jag har en förmåga att alltid
låta det obetydliga
störta min själ i bitar


Leta i ljuset, där finner du glädjen

Att gräva
där mörkret råder
finner man allt
som gör livet surt

Att gräva
där den gråa massan finns
Finner man bara
som gör livet hopplöst trist

Att gräva
där ljuset leder
Finner man sånt
som gör livet värt att leva

Att gräva
där du ligger under täcket
Finner jag kärleken
som du ger till mig

Älskar dig
mitt ljus
min tro
min framtid.


morgonmun

Himmlen dånar
av tusen röda färger,

som sjunker in i
trötta ögon.

Öppnar kärlekshjärtat
ler med nyvaken


morgonmun


we♥it


eller drömmer jag

Och jag för får mig ibland att livet är bara en film som några sitter och tittar på som en sån där dockteater man spelar upp för förskoleklasser och i sista scenen går alla dockor sönder för man vill se vilka barn som gråter vilka som skrattar och vilka som håller med

ni vet dom där passfotona man ser i kvällstidningarna ibland av barn som rövats bort och nu vädjar polisen till allmänheten att hitta dom vid liv för kanske hundratusen spänn men på blickarna kan man se hur döda dom är och att det inte heller var en slump att det var just dom som rövades bort torterades i källarkammare utan ljus mat och värme någonstans i Belgien Skåne Göteborg I don't know och när jag tittar mig i spegeln varför ser jag ut precis som en av dom stänger dörren släcker lampan och undrar om någon någonsin kommer att betala hundratusen för att hitta mig


trasiga lungor

väsande andning
pipigt i halsen
bröstet värker
men det är inte sista valsen
jag måste bara andas
fortsätta andas
med mina trasiga lungor


snälla dämpa er

ingenting fattas mig
jag fattar ingenting
trådkorgen full av sparade utgåvor

vitkorgen full av utgående skräp
skräpkorgen full av små personer
som inte vill mig väl

- kan ni snälla dämpa er
jag försöker sova
med öppna ögon


life is beautiful


we♥it
Kärleken tar oss på vingliga vägar och ger oss en tro
Den för oss över mörka vatten, med sin härliga hängbro


min käraste


I could make you happy make your dreams come true
Nothing that i wouldn't do
Go to the ends of the earth for you
To make you feel my love


Catch me if I'm falling


I walk in the air between the rain,
Through myself and back again.
Where? I don't know


Min kristall


En snöflinga svävar sakta ner och landar bland miljarder kristaller.
Den blir en i mängden. Du är inte en i mängden.
Du är min kristall.

Försiktigt byter jag från vänster till höger sida. Vi fnissar åt det.
Vi fnissar med varandra och det värmer mitt hjärta
 som du tinar upp efter en lång tid av sorg och smärta.

Vi skiljs åt med ett leende och en kram.
Du går åt vänster medans jag går åt höger.
I tankarna går vi tillsammans.

Tidigare inlägg
RSS 2.0