and it is all about time
Alltså tiden går så jävulst snabbt, jag hänger inte med och jag kan inte fatta att jag fyller 19år (känner mig som 15-16), jag åker snart till Uganda och jag tar snart studenten. Får det inte riktigt att gå ihop och det känns som ett skämt alltihop.
Det enda som går sakta, det är Simons vistelse i Hemavan. Han har knappt varit där en månad och det känns som en evighet. Det suger, vill ha han här breve mig varje dag. Han får mig att fungera så mycket bättre och blir på så mycket bättre humör när han är nära.
Kommentarer
Trackback
